Konst som framtidskraft

Panelen
Panelen som diskuterade konst som framtidskraft

Vad betyder konst i tider av kris? Hur kan konst och konstnärliga uttryck ge och skapa utrymmen för hopp, interaktion och framtidstro?

Det var några av de frågor som togs upp under Framtidsveckans avslutande seminarium ”Konst som framtidskraft” som arrangerades av LU Futura.

Medverkade gjorde Lena Sjöstrand, domkyrkokaplan i Lunds domkyrka, Patrick Amsellem, museichef på Skissernas museum, Lund och Sanne Krogh-Groth, universitetslektor och föreståndare för Ljudmiljöcentrum, Lunds universitet. Johannes Stripple och Karin Johansson från LU Futura modererade ett samtal där perspektivet vidgades mot konstens roll i samhället nu och i framtiden.
Här ges en bild av diskussionen tillsammans med våra kommentarer och kopplingar till några pågående konstnärliga forskningsprojekt vid LU:

Konst som interaktion och gemenskap

Inledningsvis anknöt Lena Sjöstrand till utställningen “Spår av ett pågående minne” av Mikael Lundberg i Lunds Domkyrkas krypta och talade om konst som en gemensam arena.  Där kan vi dela erfarenheter, kanske utan att ens träffa varandra. Genom mötet med konstverket kan vi komma åt något i oss själva och uppleva att vi delar detta med andra, och i interaktionen kan en slags gemenskap uppstå. Lena anknöt till Albert Camus roman Pesten från 1947 som ett aktuellt exempel på konstens förmåga att ge form åt existentiella upplevelser över rum och tid.

Sanne Krogh-Groth och Lena Sjöstrand
Sanne Krogh-Groth och Lena Sjöstrand

Sanne Krogh-Groth underströk betydelsen av konst som långsiktig grundforskning, det vill säga en verksamhet som ställer grundläggande frågor inför framtiden, som till exempel ”Vad är en kris?” och ”Vem har beslutat att vi har en kris?”.

Patrick Amsellem lyfte fram Pablo Picassos konstverk Guernica, där oskyldiga människors utsatthet kommunicerar krigets fasor, som ett klassiskt exempel på hur konstnärer svarar på en kris. Motsvarande exempel finns inom alla konstarter. Ofta är det kriserna som driver konsten framåt och skärper konsten ytterligare.

Patrick Amsellem
Patrick Amsellem

Han betonade att en gemensam upplevelse av konst inte behöver betyda att man är överens. Konst skapar ofta situationer där olika reaktioner och åsikter möts, men detta kan vara produktivt och leda till ytterligare fördjupad förståelse och gemenskap.

Konstens komplexitet innebär en dynamisk potential i samhället. Konst kan inte avgränsas till samhällsnytta, och inte heller marginaliseras som individuell drog, estetiskt objekt eller kapitalvara. Konstnärliga uttryck kan formulera både krismedvetande, dystopier och hoppfulla visioner om framtiden. Konst ifrågasätter ofta etablerade konventioner och formar ny kunskap, och konstnärliga metoder kan användas för att uppmana till engagemang kring viktiga samtidsfrågor.

I april 2019 hade ’Carbon Ruins: En utställning om fossilåldern’ premiär i Lund. Utställningen transporterar publiken till år 2053. Sverige är världens första fossilfria välfärdsland, men hur kom vi dit? Vad försvann och vad blev kvar? Utställningen berättar historierna bakom en mängd olika objekt (från flygbonuskort till cement och konstgräs) och hjälper oss att föreställa oss en fossilfri framtid. Utställningen har under 2019 visats i Lund på universitetet, kommunhuset, domkyrkans besökscentrum och stadsbiblioteket. Utställningen, som Johannes Stripple tog initiativ till, har guidats ett hundratal gånger och i cirka tjugo medskapande berättelseverkstäder har beslutsfattare, folkrörelser, forskare, tjänstemän, studenter och många andra skapat sina berättelser om omställningsåren. Carbon Ruins tar oro och ångest över klimatfrågan på allvar, men erbjuder samtidigt ett efterlängtat sammanhang för samtal, nyfikenhet, fantasi och kunskapsbaserad spekulation.

Konst tider av kris

Den innevarande pandemin och alla dess följder kan beskrivas som både en samhälls- och kulturkris. I nuvarande situation fungerar inte det gemensamma mötet längre i praktiken utan gemenskap måste skapas på distans. Sanne Krogh-Groth påpekade att konstlivet här står inför en kollektiv identitetskris, i och med att en stor del av de verksamma varken kan eller får hålla på med det de kan och därför övergår till annat. Detta innebär inte endast personliga förluster utan är en förlust för hela konst- och samhällslivet, och i denna situation kan konsten därför inte hjälpa samhället ur krisen. Konsten måste istället stödjas av samhället.

Patrick Amsellem tillade att pandemin visar på hur vi aldrig kan ta konsten för given. Stängda scener tvingar mer effektivt än censur bort musiker, artister och konstnärer från det publika rummet och vi måste tänka på nya sätt för att skapa energi och glädje. Konceptet ”Skissernas night” kommer till exempel under nästa år att utökas till en hel vecka med gratisevenemang för mindre grupper.

Lena Sjöstrand betonade värdet av det fysiska mötet och menade samtidigt att en period av längtan och saknad kan vara bra. Det kan ge en medvetenhet om att vi inte alltid självklart har tillgång till allting. Frågan är dock hur länge vi orkar och vad som händer på vägen.  

Vid Lunds universitet disputerar snart (4 februari 2021) pianisten, psykologen och doktoranden i konstnärlig forskning Francisca Skoogh med ett projekt som fokuserar den västerländska klassiska musikerns förhållande till publiken och konsertsituationen. En central aspekt i studien är scenskräck (Music Performance Anxiety, MPA), som inte utforskas enbart som ett individuellt problem med att bemästra nervositet och obehagliga känslor. Det ses som ett strukturellt fenomen, kopplat till det nutida förtingligandet av västerländsk klassisk musik och dess betoning på reproduktion och perfektion.

Musikvetaren Christopher Small myntade på 1990-talet begreppet ”musicking” för att betona det gemensamma i alla sorters musikaliska händelser; alla medverkar i skapandet av dem. Detta kan förstås överföras till alla konstområden. Genom att på något sätt ta del av ett konstverk är vi alla med och skapar det, och i tider av distansering och isolering behöver vi uppfinna nya sätt att göra detta.

Konst som framtidshopp

Den tyske filosofen Ernst Bloch pekar i Principles of hope från 1986 på musikens utopiska och innovativa kraft och relaterar det till hopp både på en ”mikronivå”– i enskilda människors liv – och en ”makronivå” – i stora samhällsprojekt för framtidsomvandlingar. En relevant fråga här är om konst kan och bör ha en agenda och vara inriktad på att skapa hopp och framtidstro för individer och samhälle.

Ekonomen och filosofen Jacques Attali menar att konst alltid är förankrad i existerande ideologier och tekniker – alltså speglar den samhället – men samtidigt är den profetisk och kan tack vare sitt oberoende av stora materiella infrastrukturer förutsäga framtiden.

Sanne Krogh-Groth anknöt i seminariet till det svenska folkhemmet och elektronmusikstudion EMS i Stockholm på 1950-talet som exempel på framtidstro. Då fanns ingen rädsla för att tala om att ”det kommer att bli bättre”, medan dagens tilltro endast står till teknisk utveckling, menar hon.

Lena Sjöstrand hänvisade vid seminariet till ärkebiskop Antje Jackeléns distinktion mellan hopp och optimism, där optimism står för en sorts ”trendutdragning” och hopp för en ”löftesspaning” som knyter an till det okända i framtiden. Lena menade att hopp på konstens område inte så mycket handlar om att vara reaktiva och tänka ”nu ska vi klara av detta”. Hoppet består i att det finns de som arbetar med att utvidga och pressa gränsen mot det okända. Genom detta vidgas vårt gemensamma livsutrymme, och vår förståelse och mer hopp kan födas.

Patrick Amsellem återknöt till Mikael Lundbergs konstverk och lyfte fram den enskilde konstnären; att konsten står i dialog med historien, dagens samhälle och framtiden beror på att konstnären står i denna dialog. Konsten – och konstnären – kan hjälpa oss att förskjuta perspektiven så att vi ser andra bilder av verkligheten, och den kan hjälpa oss att möta oss själva och varandra. Det innebär ett hopp.

I flera pågående projekt anlägger Halla Steinunn Stefánsdóttir, som är doktorand i konstnärlig forskning i musik vid Musikhögskolan i Malmö, LU, ett ekologiskt perspektiv på musikalisk praktik. I en publikation i formatet audio paper utvecklar hon dessa tankar i den danska tidskriften för ljudkonst Seismograf (Steinunn Stefánsdóttir, 2019).  

The Activation Series har hon utvecklat konstnärliga metoder för att utforska dynamiken mellan konstnär, komponist och kurator, till exempel i installationerna I play cement (2018-2019) och Fjärilarna steg upp (2020). Det förra var en del av Carbon Ruins-utställningen (se ovan) och det senare framfördes i Botaniska trädgården i Lund under Framtidsveckan.

Halla har i sina verk visat på hur performative responsivity betonar en dialektisk relation med omvärlden och ett fokus på hållbara praktiker.

I en kommande artikel för hon fram hur kreativ improvisation i våra katastrofartade tider, som kräver återberättande av historier och nytänkande, har “möjlighet att bidra till hållbara praktiker i förhållande till både plats, handling, identitet, gemenskap och skillnader.”

Konst, kunskap och upplevelser

Det har varit vanligt att tänka kring vetenskap och konst som två helt olika sorters mänsklig verksamhet. Ofta har man tänkt på det som ’två kulturer’, som i en välkänd essä från 1952 av C. P.  Snow. Ett fokus på skillnaderna mellan vetenskaplig och konstnärlig verksamhet leder till resonemang om vikten av att bygga broar och få dessa vitt skilda områden att närma sig varandra. Men om man istället fokuserar på likheterna framträder en annan bild, vilket har illustrerats genom våra exempel ovan. Inom både vetenskapliga och konstnärliga undersökningar finns ofta en likartad ambition att ställa frågor, utmana invanda föreställningar och skapa mening. 70 år efter C. P. Snows essä kan det därför vara hög tid att se att landskapet har förändrats. Många konstnärligt dominerade projekt bygger idag på gedigen kunskap om traditionellt vetenskapliga metoder inom exempelvis biologi, ekologi eller jordsystemvetenskap. Det finns flera exempel på hur traditionellt vetenskapligt definierade projekt använder sig av konstnärliga uttryck och konstnärliga metoder. Samhällsvetenskaperna, som ofta placeras mellan det vetenskapliga och det konstnärliga, har de senaste 100 åren sneglat mot det förstnämnda som ideal och inspiration. Förhoppningsvis kan samhällsvetenskapen framöver utveckla förståelsen för nyttan med konstnärlig kunskapsbildning och integrera det som en naturlig del av professionen.

Att skapa mötesplatser och interaktion kring de tvärvetenskapliga projekt som görs i praktiken kan här utgöra inspiration och möjligheter inför framtiden.  

Se hela seminariet här:

 

december 16, 2020

Inlägget postades i

Framtidsveckan