Bloggstafett#3: Om deliberativt samtalande, fysiskt och digitalt

Futurister i samtal
Samtalande LU Futura-medlemmar. Fr v Cecilia Holm, Martin Hansen (bloggskribent) och Johannes Stripple

Det är inte bara vad man gör utan också hur man gör det som utmärker ett bra arbete. Med reflektioner från ett studentperspektiv utforskar det här blogginlägget vad det betyder att delta i ett möte med LU Futura och tankesmedjans koppling till deliberativa ideal. Hur skiljer sig Futuras mötesrum från andra forum på Lunds universitet och hur påverkas det av Coronakrisen, frågar sig Martin Hansen, masterstudent i statsvetenskap och studentrepresentant i LU Futura.

I ett tidigare blogginlägg pratade Marie Cronqvist om hur ”icke erkända skillnader” präglar det transdisciplinära samtalet och om förhoppningen att Futura förmås blottlägga dessa för att på så sätt öka vår förståelse för varandra. Det är spännande läsning och personligen instämmer jag med vad Marie skriver när hon pekar på de goda förutsättningarna som kan komma ur Futuras arbetssätt. Jag tänker ägna dessa få rader åt att reflektera kring ett annat fenomen som jag känner ligger nära Futura: att erkänna varandras likheter, eller betydelsen av jämlikhet.

Ett universitet är framför allt en plats för möten mellan människor och ju större och bredare universitet desto fler möjligheter till möten. Under mina år som studentrepresentant har jag haft förmånen att få se de flesta sorters mötesrum från insidan: Jag har varit med om beslutande, beredande och rådgivande organ. Jag har upplevt styrelser, nämnder, kommittéer och arbetsgrupper. Jag har sett beslut fattas med majoritetsprincipen, auktoritetsprincipen, konsensusprincipen och ibland utan princip över huvud taget. Det har varit fokusgrupper med tydliga, snäva direktiv och det har varit tvärvetenskapliga diskussionsforum utan på förhand bestämd utgångspunkt.

Enligt min erfarenhet befinner sig studentrepresentanten ofta i en prekär situation när det kommer till dessa möten. Som representant, med mandat från både lagen och studenterna, är hen en viktig del av arbetsprocessen och ska betraktas som likvärdig de andra deltagarna. Men studentrepresentanten är också ständigt medveten om att hen befinner dig i ett rum med eliten – de andra är inte bara personer med högt anseende i sina respektive sammanhang, de är också representanter i egenskap av sin expertis. Även om den som studerar ämnet noga kan göra ett utmärkt arbete så är det en utmaning att hävda sig i skuggan av sådan auktoritet. Det uppstår lätt hierarkier, oavsett mötets nivå eller principer, som riskerar att hämma diskussionen. I min mening är dessa hierarkier inte begränsade till relationen mellan studentrepresentanter och övriga deltagare; den går också att se i tystnaden som uppstår efter att experten uttalat sig eller i de lågmälda suckarna när densamme blir ifrågasatt.

Men med Futura tycker jag att det förhåller sig lite annorlunda. Här är hierarkierna inte lika tydliga. I ett rum där alla ska representera den samlade vetenskapen för sin fakultet är det förvånansvärt lätt att ifrågasätta en åsikt utan att bli avvisad. Inte heller upplever jag att det fattas några beslut över någons huvud, trots avsaknaden av tydliga mötesformalia. Jag kan inte säga dig vad det beror på men kanske är det så att en miljö där alla är experter i sina respektive områden, men måste samarbeta under fria former, skapar ett större mått av ödmjukhet. Kanske har det att göra med hur arbetsformerna fått växa fram organiskt genom samtal, behov och reflektion.

Jag tror att det kan ha att göra med en sorts deliberativt ideal Min tidigare erfarenhet från Lunds universitet säger mig att nästan samtliga möten eftersträvar konsensus och överlag är det sällsynt med omröstningar och reservationer. En sak som skiljer Futura från resten är att det nästan aldrig förekommer den här typen av förhandling och ändå uppstår konkreta beslut och produkter. Arbetssättet liknar mera en deliberativ beslutsprocess, vilken präglas av att deltagarna via samtal lyssnar till varandra och diskuterar tills de kommer överens, vilket i sin tur resulterar i ett beslut som alla kan hålla med om. När Kevin Olson, professor i statsvetenskap vid University of California, Irvine, beskriver Jürgen Habermas idéer om det deliberativa samtalets form i demokratin målar han upp tre underliggande uppfattningar som varje deltagare måste gå inneha: De måste anta att alla har möjlighet att delta och kan utmana det som sägs, att ingen är med i diskussionen under någon form av tvång och att alla ser varandra som jämlikar. Jag ser mycket av dessa idéer i relationen mellan Futuras medarbetare och tror att det kan vara en avgörande faktor till varför tankesmedjan fungerar trots att den är annorlunda.

En glädjande tanke är att Coronakrisen, som tvingar våra diskussionen bort från Pufendorf och in till Zoom, inte dödar det deliberativa samtalet. Det må vara svårare, inte minst när tilliten kan bli lidande som Jonas Granfeldt diskuterar i förra blogginlägget , men jämlikheten och en tanke om att alla måste delta kan bestå. Så jag är övertygad om att Futura har goda förutsättningar att komma ur krisen med sin unika miljö intakt. För framtidens diskussioner efterlyser jag ett fortsatt reflekterande kring den deliberativa miljö som LU Futura redan bäddat för och att alltid jobba för att behandla varandra som jämlikar.

/ Martin Hansen, masterstudent i Statsvetenskap och studentrepresentant i LU Futura

Vidare läsning: Barbara Futner, Jürgen Habermas: Key Concepts, Routledge, 2014.