Bloggstafett #2: Samtal i coronan – Jonas Granfeldt om virtuella möten

Futuramöte i zoom
LU Futura möts i zoom
LU Futura möts i Pufendorfinstitutet
Futuramöte i de ordinarie lokalerna på Pufendorfinstitutet

L’Université, c’est l’Univers des puissances multiples du langage dans le moment de la communication du « dire ».  (Paul Ricoeur, 1955)

No, we can’t do it virtually” … we can get so far virtually but until we have a real good drink and a good meal and a good social chat at length, we are not going to be a “real” team. (Baskerville & Nandhakumar, 2007)

***

Ett universitets värde bestäms delvis av kvaliteten på de samtal som förs där. Utifrån vad vi vet om kreativa processer kan man anta att bra samtal leder till bra idéer som i sin tur leder till god utveckling på längre sikt.

Men vilka förutsättningar krävs för att det goda samtalet ska kunna komma till stånd? Hur påverkas våra samtal och därmed våra samarbeten i Corona-tider när i stort sett all verksamhet sker på distans genom ett system för videokonferens? Spelar det någon roll om vi möts ansikte mot ansikte i det fysiska rummet eller som frimärken på en Zoom-panel? Det här blogginlägget handlar om det och några nedslag i den forskning som har bedrivits inom området.

Relevant forskning för de här frågorna återfinns inom flera vetenskapsområden, bl a inom språkvetenskap, psykologi, ekonomi, människa-dator interaktion och kommunikationsforskning.  Det medför en rikedom av olika teoribildningar och angreppssätt.

En återkommande utgångspunkt är emellertid kommunikationsteori och antaganden om mängden information som kan överföras mellan kommunicerande människor i en given situation. Kommunikation som sker ansikte mot ansikte och där deltagarna delar det fysiska rummet har därvidlag större ”bandbredd” än motsvarande kommunikation via videokonferens.

I ”cues-filtered-out”-teori (Walther & Parks, 2002) fokuserar man i det här sammanhanget på att alla signaler inte når fram vid kommunikation på distans. De filtreras bort. Icke-verbal kommunikation, t ex gester, kroppshållning, ansiktsuttryck, ögonrörelser och fysisk distans, kommuniceras antingen mindre tydligt och i mindre utsträckning eller inte alls i datormedierad kommunikation (t ex vid videokonferens).

Även metodologiskt finns en stor spännvidd inom fältet men i huvudsak kan metoderna delas in i experimentella metoder och fallstudier av autentiska arbetsgrupper som (sam)arbetar on-line eller inte. Metodpreferenserna följer naturligt nog vetenskapsområdena där den psykologiskt inriktade forskningen ofta är experimentell. När man tittar över tid ser man en tendens att forskningen från början var inriktad på jämförelsen mellan teknikmedierad kommunikation på distans och motsvarande kommunikation ansikte mot ansikte. På senare tid verkar man istället analysera dem var för sig som olika företeelser. Teknologin har förstås också varierat över tid. På 1970-talet stod telefonkonferensen i ett visst fokus vilket har följts av olika former av datormedierad kommunikation.

Man skulle kunna tänka sig att vi med tiden blivit allt mer vana vid teknikmedierad kommunikation och att forskningsresultaten därför skulle skilja sig över tid. Nedan följer därför en inblick i två forskningsöversikter skrivna med nära 40 års mellanrum.

Williams (1977) sammanfattar ett trettiotal experimentella studier där flertalet jämfört olika fall av enklare problemlösning i par eller i grupp, t ex att hitta två lampsocklar som passar en och samma glödlampa, under två olika experimentella villkor: ansikte mot ansikte eller teknikmedierat samarbete (med eller utan bild). Resultaten visar att så länge uppgiften präglades av samarbete var skillnaderna i utfall små. Intressant nog spelade mediet en större roll när samarbeten präglades konflikt, men exakt hur framgår inte av Williams artikel. Överlag visar Williams genomgång att problemlösning och idégenerering i sig inte skiljer så länge uppgifterna är någorlunda enkla.

Mer socialt och interpersonellt orienterade uppgifter verkar påverkas mer av kommunikationsformen. Ansikte mot ansikte kommunikation värderas högre och fungerar bättre när det gäller att lära känna någon obekant. En annan refererad studie visade att sökande till ett arbete som intervjuats ansikte mot ansikte tenderade att värderas högre än sökande som intervjuats på distans. Några rapporterade studier hade tittat på grupper med flera deltagare. I en av dessa var uppgiften att ”brainstorma” kring problem som rörde mänskliga relationer. I det teknikmedierade villkoret befann sig samtliga fyra personer på olika platser. Resultaten visade att rollfördelningen i samtalet påverkas av mediet, t ex framträdde det inte samma utsträckning några ledare i samtalen på distans. M a o blev samtalen i den här studien mindre hierarkiska när de genomfördes på distans.

Williams slutsats efter genomgången av forskningsläget i slutet av 1970-talet är att teknikmedierat samarbete på distans, med eller utan bild, har en framtid när det gäller enklare problemlösning och informationsutbyte mellan människor som känner varandra sedan tidigare och samarbetar väl. Möten av rutinkaraktär är ett typiskt exempel som kan genomföras på detta sätt menar hon. För i princip allt annat var hon skeptisk även om möjligheten till video fanns: “Early enthusiasm that such media were “just like face to face” has not been confirmed, and in most of the previously mentioned experiments, audio-video has turned out to be more similar to audio only than to face to face […]. (Williams, 1977:973).

Nära 40 år senare, 2014, publicerade Purvanova (2014), en gedigen översikt av 720 forskningsstudier som presenterar resultat av virtuellt samarbete på distans i jämförelse med ansikte mot ansikte. Det mesta är förstås annorlunda i jämförelse med Williams översikt från 1977, men en del resultat verkar fortfarande stå sig.

Lampsockel-problemet är nu utbytt mot betydligt mer komplexa problem. Ett återkommande exempel hos Purvanova är Boeings utveckling av en ny raketmotor (Slice) där samarbetet i princip enbart utfördes av olika teams på distans med, enligt rapporterna, mycket gott resultat. Det går alltså att bygga raketer utan att träffas. Det kan vara bra att veta i Corona-tider.

Boeingfallet illustrerar också ett centralt resultat i Purvanovas översikt: utfallet i studier av autentiska fall, dvs grupper som faktiskt arbetar virtuellt, är genomgående mycket mer positivt än utfallet i experimentella labb-studierna där de två villkoren för samarbete jämförts.

En slutsats Purvanova drar är att labb-studierna inte i tillräckligt stor utsträckning kunnat efterlikna de villkor som gäller i den verkliga världen. För att förstå skillnaderna i utfall med de två olika metoderna är två begrepp viktiga: tid och engagemang. Experimentella studier pågår överlag kortare tid än de verkliga projekt som studerats. Deltagarna i experimenten kan inte heller antas ha samma engagemang och motivation som de medarbetare på företag som faktiskt måste arbeta under distansvillkoret. Vi får anledning att återkomma till tidsfaktorn nedan.

Värderingen, uttryckt som graden av nöjdhet med arbetsformerna, är dock fortsatt densamma som på 1970-talet: om folk får välja väljer de genomgångende att (sam)arbeta ansikte mot ansikte.  Ingen experimentell studie i Purvanovas genomgång visar på högre grad av nöjdhet med virtuellt arbete än vid ansikte mot ansikte. I vissa av fallstudierna gjordes intervjuer om vilka Purvanova säger:  ”Published interviews with virtual team members inevitably and probably unsurprisingly reveal that humans prefer the human touch afforded by face-to-face communication” (Purvanova, 2014).

Men vad ligger egentligen i “the human touch” och hur skapas den i ansikte mot ansikte samtal?

En viktig del av det mänskliga kan handla om tillit eller förtroende till andra. Genomgående visar forskningen att detta är svårare att uppnå på distans, oavsett teknik, än vid ansikte mot ansikte kommunikation. I en ofta citerad studie av Bos och kollegor (2002) jämfördes hur förtroende mellan gruppmedlemmar utvecklades under olika arbetsformer varav tre skedde på distans via textchat, audiosystem eller audio-video system och ett innebar arbete ansikte mot ansikte. Studien visade tydligt att textchat var sämst för att bygga förtroende och ansikte mot ansikte var bäst. Till författarnas förvåning fann man dock inga stora skillnader mellan audiosystemet och audio-video systemet. Att se de andra verkar alltså inte hjälpa. Varför?

En möjlighet är att intensiteten eller engagemanget i all teknikmedierad kommunikation inte ger tillräckligt mycket information eller inte de nödvändiga signalerna som krävs för att skapa ett högt förtroende mellan deltagarna. Det kan i sin tur bero på att samtal inte är tillräckligt mycket ”samtal” utan mer ”sam-tal” när det genomförs on-line.

Samtalsforskningen har över lång tid visat att i jämförelse med ansikte mot ansikte präglas samtal i videokonferenser av färre yttranden per tidsenhet, i genomsnitt längre tid per yttrande, färre överlappningar och färre medvetna avbrott av någon annans tal. Videokonferenssamtal liknar på så vis mer föredrag, eller monologer i en dialogal ordning, och uppfattas därför också som mer formella (jmfr t ex Sellen, 1995). Det är inte säkert att det är en bra grund för att bygga tillit.

Men flera studier har också visat på en tillvänjningsfaktor över tid. Ju längre de teknikmedierade samtalen pågår, desto mindre blir skillnaderna gentemot ansikte mot ansikte samtalen. I en studie med 22 arbetsgrupper varav hälften arbetade via videokonferens och hälften ansikte mot ansikte, visade van der Kleij et al., (2009) att redan efter par veckor så började skillnaderna i samtalsbeteende försvinna mellan de två villkoren och vid slutet av undersökningen hade de helt försvunnit. Det gällde samtliga samtalsvariabler som mättes inklusive överlappningar och avbrott av annan talare. Författarna konkluderar att: “This implies that video-teleconferencing groups are able to adapt to their given communication environment and that possible problems in the regulation of conversation are, to some extent, compensated for”.

Implikationerna av den här forskningen för LU Futura kan te sig något paradoxala. Antingen så slutar vi med samtal via videokonferens så snart det går eller så fortsätter vi riktigt länge för att anpassa oss maximalt till det nya formatet. För min egen del är det valet mycket enkelt. 

 

Referenser

Baskerville, R., & Nandhakumar, J. (2007). Activating and perpetuating virtual teams: Now that we’re mobile, where do we go?. IEEE transactions on professional communication50(1), 17-34.

Bos, N., Olson, J., Gergle, D., Olson, G. & Wright, Z. 2002 Effects of four computer-mediated communications channels on trust development In Proceedings of Conference on Human Factors in Computing Systems (CHI) 2002 (Minneapolis MN, April 2002, ACM Press) pp. 135 – 140.

Ricoeur, P. (1955) La parole est mon royaume », Esprit, 23, 2, février 1955, p. 192-205.

Purvanova, R. K. (2014). Face-to-face versus virtual teams: What have we really learned?. The Psychologist-Manager Journal17(1), 2.

Sellen, A. J. (1995). Remote conversations: The effects of mediating talk with technology. Human-computer interaction10(4), 401-444.

van der Kleij, R., Paashuis, R., & Schraagen, J. M. (2005). On the passage of time: Temporal differences in video-mediated and face-to-face interaction. International Journal of Human-Computer Studies62(4), 521-542.

Walther, J. B., & Parks, M. R. (2002). Cues filtered out, cues filtered in. Handbook of interpersonal communication3, 529-563.

Williams, E. (1977). Experimental comparisons of face-to-face and mediated communication: A review. Psychological Bulletin84(5), 963.