Bloggstafett #1: Om tid, processer och integrativa samtal

LU Futura sätter här igång en bloggstafett, där fokus ligger på vår egen arbetsmetod. En utgångspunkt är att det mot bakgrund av Coronapandemin kan finnas en möjlighet att få korn på Futuras arbetsformer just på grund av att arbetet inte är ”business as usual”. När normaliteten bryts blir den plötsligt synlig, rutinen avtecknar sig mot det extraordinära. Först ut är Marie Cronqvist, biträdande verksamhetsledare för LU Futura.

***

Våren 2020 har redan gått till historien. För oss i akademin har den pågående pandemin satt mycken aktivitet på paus. Konferenser, workshops och andra arrangemang har ställts in eller skjutits på framtiden. Arbetsformer har också snabbt förändrats. Möten online har ersatt fysiska möten i takt med att universitetsanställda portas från sina arbetsplatser. Akutomläggningen till onlineundervisning har medfört stora utmaningar när det gäller kontakten mellan studenter och lärare.

Vad har situationen inneburit för oss i Futura? Arbetet pågår oförtrutet, men knappast som vanligt. I normala fall möts Futura varannan tisdag under en lång eftermiddag på Pufendorfinstitutet, från lunch fram till arbetsdagens slut kl 17. Däremellan sker verksamheten i mindre grupper och kontinuerligt på vår digitala mötesplattform. Under våra fysiska möten på tisdagarna finns förvisso punkter på dagordningen, såsom avstämningar kring pågående projekt och dagsaktuella frågor, men lejonparten av tiden ägnas det förutsättningslösa samtalet om angelägna och gränsöverskridande framtidsfrågor. Detta sker nästan alltid i helgrupp, eftersom det stora värdet med Futura – det öppna och vindlande tvärvetenskapliga samtalet – annars går förlorat.

När vi nu plötsligt endast träffas online, och de små frimärkena på skärmen ersatt personer av kött och blod, så tycks något också ske med diskussionens, idéernas och samtalets karaktär. Förmodligen är det oundvikligt och inte heller alltid nödvändigtvis negativt. Att Zoom, Teams och liknande mjukvaror kan vara utmärkta verktyg vid beslutsmöten av olika slag är uppenbart. Vissa möten kan bli långt bättre om de hålls på nätet, bland annat eftersom makten kan fördelas mer horisontellt, samtliga deltagare är inställda på ett kort och effektivt möte, och inläggen tenderar vara mer planerade och fokuserade. Även Futuras diskussioner tenderar att vara mer resultatfokuserade då de äger rum online, medan våra vanliga diskussionseftermiddagar utgör en arena som är mer lik det högre forskarseminariet.

I forskarseminariet existerar det ofta en struktur, men den tillåts vara flexibel och delvis oförutbestämd. Samtalet får lov att ta tid, och avsaknaden av målstyrning gör att resultaten blir annorlunda. När jag tillsammans med en kollega från CTR Alexander Maurits för några år sedan drev det högskolepedagogiska projektet ”Det goda seminariet” och i samband med detta fick möjlighet att besöka många institutioner och samla goda exempel, så var just detta med tid för och respekt för processen en av de viktigaste kvardröjande insikterna. Insikten går helt i linje med Pufendorfinstitutets verksamhet, där en grundpelare är att detaljerade krav på slutprodukter (deliverables) oftast verkar direkt hämmande på intellektuell kreativitet och spänst. Ett alltför uttalat fokus på slutprodukten tillåter inga nya oväntade dörrar att öppnas på vägen. Det motarbetar också integrativa samtal eftersom deltagarna tenderar att retirera tillbaka in i sin egen disciplin för att få “rätt” sorts publiceringar.

Under min tid i akademin har jag haft lyckan och möjligheten att skaffa mig ganska omfattande tvärvetenskapliga erfarenheter, bland annat som postdok vid Forskningspolitiska institutet, som deltagare i programmet Academic Traineeship, som årsboksredaktör för Riksbankens Jubileumsfond, som verksam vid den tvärfakultära Institutionen för kommunikation och medier (KOM), och nu senast som en av verksamhetsledarna för LU Futura vid Pufendorf. Dessa miljöer har alla påmint mig om förvånande stora likheter mellan olika delar av universitetet, men också de grundläggande skillnader som ändå existerar – och måste existera. Ibland upplever vi dessa skillnader som mer problematiska och akuta om vi står organisatoriskt nära varandra. Amerikanen Michael O’Rourke, som tillsammans med kollegor vid Michigan State University utarbetat en modell för interdisciplinära projekt som de kallar The Toolbox Dialogue Initiative, menar att utmaningen för alla transdisciplinära samtal är något han kallar för icke erkända skillnader (unacknowledged differences). Bör de läggas i dagen, och i så fall hur? Och efter detta erkännande, hur kommer man vidare? Jag tror att svaret ligger i integrativa samtal och att Futura är på god väg att arbeta fram en metod för att få dem till stånd.

Futura-bollar i luften 2020. Foto: Marie Cronqvist

Denna bloggstafett är ett försök att sätta ord på denna metod. Som tur är handlar det om en arbetsmetod vi hade möjlighet att grundlägga före Coronakrisen och som vi – åtminstone i viss utsträckning och med viss ansträngning – tillämpar under rådande extraordinära omständigheter. Men framtidens Futuraseminarier och diskussioner håller jag personligen gärna under våra tisdagseftermiddagar på Pufendorf.

Avslutningsvis, till vår pågående diskussion om Futuras arbetsmetod är mitt bidrag följande:

Obruten tid för öppna diskussioner i seminarieform

Fysiska möten

Fokus på integrativa samtal

Identifiering av icke erkända skillnader

Resultatfokus utan målstyrning

 

/Marie Cronqvist, bitr verksamhetsledare för LU Futura, docent i historia, lektor i journalistik och mediehistoria vid Institutionen för kommunikation och medier

 

Vidare läsning:

Marie Cronqvist & Alexander Maurits, Det goda seminariet: Forskarseminariet som lärandemiljö och kollektivt rum, Stockholm/Göteborg: Makadam, 2016.

Michael O’Rourke m fl, M.; “On the nature of cross-disciplinary integration: A philosophical framework“. Studies in History and Philosophy of Biol & Biomed Sci, [s. l.], v. 56, s. 62–70, 2016.

maj 16, 2020

Inlägget postades i

LU Futuras arbetsmetoder