Visa rutor

Bloggstafett#3: Om deliberativt samtalande, fysiskt och digitalt

Futurister i samtal
Samtalande LU Futura-medlemmar. Fr v Cecilia Holm, Martin Hansen (bloggskribent) och Johannes Stripple

Det är inte bara vad man gör utan också hur man gör det som utmärker ett bra arbete. Med reflektioner från ett studentperspektiv utforskar det här blogginlägget vad det betyder att delta i ett möte med LU Futura och tankesmedjans koppling till deliberativa ideal. Hur skiljer sig Futuras mötesrum från andra forum på Lunds universitet och hur påverkas det av Coronakrisen, frågar sig Martin Hansen, masterstudent i statsvetenskap och studentrepresentant i LU Futura.

I ett tidigare blogginlägg pratade Marie Cronqvist om hur ”icke erkända skillnader” präglar det transdisciplinära samtalet och om förhoppningen att Futura förmås blottlägga dessa för att på så sätt öka vår förståelse för varandra. Det är spännande läsning och personligen instämmer jag med vad Marie skriver när hon pekar på de goda förutsättningarna som kan komma ur Futuras arbetssätt. Jag tänker ägna dessa få rader åt att reflektera kring ett annat fenomen som jag känner ligger nära Futura: att erkänna varandras likheter, eller betydelsen av jämlikhet.

Ett universitet är framför allt en plats för möten mellan människor och ju större och bredare universitet desto fler möjligheter till möten. Under mina år som studentrepresentant har jag haft förmånen att få se de flesta sorters mötesrum från insidan: Jag har varit med om beslutande, beredande och rådgivande organ. Jag har upplevt styrelser, nämnder, kommittéer och arbetsgrupper. Jag har sett beslut fattas med majoritetsprincipen, auktoritetsprincipen, konsensusprincipen och ibland utan princip över huvud taget. Det har varit fokusgrupper med tydliga, snäva direktiv och det har varit tvärvetenskapliga diskussionsforum utan på förhand bestämd utgångspunkt.

Enligt min erfarenhet befinner sig studentrepresentanten ofta i en prekär situation när det kommer till dessa möten. Som representant, med mandat från både lagen och studenterna, är hen en viktig del av arbetsprocessen och ska betraktas som likvärdig de andra deltagarna. Men studentrepresentanten är också ständigt medveten om att hen befinner dig i ett rum med eliten – de andra är inte bara personer med högt anseende i sina respektive sammanhang, de är också representanter i egenskap av sin expertis. Även om den som studerar ämnet noga kan göra ett utmärkt arbete så är det en utmaning att hävda sig i skuggan av sådan auktoritet. Det uppstår lätt hierarkier, oavsett mötets nivå eller principer, som riskerar att hämma diskussionen. I min mening är dessa hierarkier inte begränsade till relationen mellan studentrepresentanter och övriga deltagare; den går också att se i tystnaden som uppstår efter att experten uttalat sig eller i de lågmälda suckarna när densamme blir ifrågasatt.

Men med Futura tycker jag att det förhåller sig lite annorlunda. Här är hierarkierna inte lika tydliga. I ett rum där alla ska representera den samlade vetenskapen för sin fakultet är det förvånansvärt lätt att ifrågasätta en åsikt utan att bli avvisad. Inte heller upplever jag att det fattas några beslut över någons huvud, trots avsaknaden av tydliga mötesformalia. Jag kan inte säga dig vad det beror på men kanske är det så att en miljö där alla är experter i sina respektive områden, men måste samarbeta under fria former, skapar ett större mått av ödmjukhet. Kanske har det att göra med hur arbetsformerna fått växa fram organiskt genom samtal, behov och reflektion.

Jag tror att det kan ha att göra med en sorts deliberativt ideal Min tidigare erfarenhet från Lunds universitet säger mig att nästan samtliga möten eftersträvar konsensus och överlag är det sällsynt med omröstningar och reservationer. En sak som skiljer Futura från resten är att det nästan aldrig förekommer den här typen av förhandling och ändå uppstår konkreta beslut och produkter. Arbetssättet liknar mera en deliberativ beslutsprocess, vilken präglas av att deltagarna via samtal lyssnar till varandra och diskuterar tills de kommer överens, vilket i sin tur resulterar i ett beslut som alla kan hålla med om. När Kevin Olson, professor i statsvetenskap vid University of California, Irvine, beskriver Jürgen Habermas idéer om det deliberativa samtalets form i demokratin målar han upp tre underliggande uppfattningar som varje deltagare måste gå inneha: De måste anta att alla har möjlighet att delta och kan utmana det som sägs, att ingen är med i diskussionen under någon form av tvång och att alla ser varandra som jämlikar. Jag ser mycket av dessa idéer i relationen mellan Futuras medarbetare och tror att det kan vara en avgörande faktor till varför tankesmedjan fungerar trots att den är annorlunda.

En glädjande tanke är att Coronakrisen, som tvingar våra diskussionen bort från Pufendorf och in till Zoom, inte dödar det deliberativa samtalet. Det må vara svårare, inte minst när tilliten kan bli lidande som Jonas Granfeldt diskuterar i förra blogginlägget , men jämlikheten och en tanke om att alla måste delta kan bestå. Så jag är övertygad om att Futura har goda förutsättningar att komma ur krisen med sin unika miljö intakt. För framtidens diskussioner efterlyser jag ett fortsatt reflekterande kring den deliberativa miljö som LU Futura redan bäddat för och att alltid jobba för att behandla varandra som jämlikar.

/ Martin Hansen, masterstudent i Statsvetenskap och studentrepresentant i LU Futura

Vidare läsning: Barbara Futner, Jürgen Habermas: Key Concepts, Routledge, 2014.

 

  

juni 11, 2020

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Bloggstafett #2: Samtal i coronan – Jonas Granfeldt om virtuella möten

Futuramöte i zoom
LU Futura möts i zoom
LU Futura möts i Pufendorfinstitutet
Futuramöte i de ordinarie lokalerna på Pufendorfinstitutet

L’Université, c’est l’Univers des puissances multiples du langage dans le moment de la communication du « dire ».  (Paul Ricoeur, 1955)

No, we can’t do it virtually” … we can get so far virtually but until we have a real good drink and a good meal and a good social chat at length, we are not going to be a “real” team. (Baskerville & Nandhakumar, 2007)

***

Ett universitets värde bestäms delvis av kvaliteten på de samtal som förs där. Utifrån vad vi vet om kreativa processer kan man anta att bra samtal leder till bra idéer som i sin tur leder till god utveckling på längre sikt.

Men vilka förutsättningar krävs för att det goda samtalet ska kunna komma till stånd? Hur påverkas våra samtal och därmed våra samarbeten i Corona-tider när i stort sett all verksamhet sker på distans genom ett system för videokonferens? Spelar det någon roll om vi möts ansikte mot ansikte i det fysiska rummet eller som frimärken på en Zoom-panel? Det här blogginlägget handlar om det och några nedslag i den forskning som har bedrivits inom området.

Relevant forskning för de här frågorna återfinns inom flera vetenskapsområden, bl a inom språkvetenskap, psykologi, ekonomi, människa-dator interaktion och kommunikationsforskning.  Det medför en rikedom av olika teoribildningar och angreppssätt.

En återkommande utgångspunkt är emellertid kommunikationsteori och antaganden om mängden information som kan överföras mellan kommunicerande människor i en given situation. Kommunikation som sker ansikte mot ansikte och där deltagarna delar det fysiska rummet har därvidlag större ”bandbredd” än motsvarande kommunikation via videokonferens.

I ”cues-filtered-out”-teori (Walther & Parks, 2002) fokuserar man i det här sammanhanget på att alla signaler inte når fram vid kommunikation på distans. De filtreras bort. Icke-verbal kommunikation, t ex gester, kroppshållning, ansiktsuttryck, ögonrörelser och fysisk distans, kommuniceras antingen mindre tydligt och i mindre utsträckning eller inte alls i datormedierad kommunikation (t ex vid videokonferens).

Även metodologiskt finns en stor spännvidd inom fältet men i huvudsak kan metoderna delas in i experimentella metoder och fallstudier av autentiska arbetsgrupper som (sam)arbetar on-line eller inte. Metodpreferenserna följer naturligt nog vetenskapsområdena där den psykologiskt inriktade forskningen ofta är experimentell. När man tittar över tid ser man en tendens att forskningen från början var inriktad på jämförelsen mellan teknikmedierad kommunikation på distans och motsvarande kommunikation ansikte mot ansikte. På senare tid verkar man istället analysera dem var för sig som olika företeelser. Teknologin har förstås också varierat över tid. På 1970-talet stod telefonkonferensen i ett visst fokus vilket har följts av olika former av datormedierad kommunikation.

Man skulle kunna tänka sig att vi med tiden blivit allt mer vana vid teknikmedierad kommunikation och att forskningsresultaten därför skulle skilja sig över tid. Nedan följer därför en inblick i två forskningsöversikter skrivna med nära 40 års mellanrum.

Williams (1977) sammanfattar ett trettiotal experimentella studier där flertalet jämfört olika fall av enklare problemlösning i par eller i grupp, t ex att hitta två lampsocklar som passar en och samma glödlampa, under två olika experimentella villkor: ansikte mot ansikte eller teknikmedierat samarbete (med eller utan bild). Resultaten visar att så länge uppgiften präglades av samarbete var skillnaderna i utfall små. Intressant nog spelade mediet en större roll när samarbeten präglades konflikt, men exakt hur framgår inte av Williams artikel. Överlag visar Williams genomgång att problemlösning och idégenerering i sig inte skiljer så länge uppgifterna är någorlunda enkla.

Mer socialt och interpersonellt orienterade uppgifter verkar påverkas mer av kommunikationsformen. Ansikte mot ansikte kommunikation värderas högre och fungerar bättre när det gäller att lära känna någon obekant. En annan refererad studie visade att sökande till ett arbete som intervjuats ansikte mot ansikte tenderade att värderas högre än sökande som intervjuats på distans. Några rapporterade studier hade tittat på grupper med flera deltagare. I en av dessa var uppgiften att ”brainstorma” kring problem som rörde mänskliga relationer. I det teknikmedierade villkoret befann sig samtliga fyra personer på olika platser. Resultaten visade att rollfördelningen i samtalet påverkas av mediet, t ex framträdde det inte samma utsträckning några ledare i samtalen på distans. M a o blev samtalen i den här studien mindre hierarkiska när de genomfördes på distans.

Williams slutsats efter genomgången av forskningsläget i slutet av 1970-talet är att teknikmedierat samarbete på distans, med eller utan bild, har en framtid när det gäller enklare problemlösning och informationsutbyte mellan människor som känner varandra sedan tidigare och samarbetar väl. Möten av rutinkaraktär är ett typiskt exempel som kan genomföras på detta sätt menar hon. För i princip allt annat var hon skeptisk även om möjligheten till video fanns: “Early enthusiasm that such media were “just like face to face” has not been confirmed, and in most of the previously mentioned experiments, audio-video has turned out to be more similar to audio only than to face to face […]. (Williams, 1977:973).

Nära 40 år senare, 2014, publicerade Purvanova (2014), en gedigen översikt av 720 forskningsstudier som presenterar resultat av virtuellt samarbete på distans i jämförelse med ansikte mot ansikte. Det mesta är förstås annorlunda i jämförelse med Williams översikt från 1977, men en del resultat verkar fortfarande stå sig.

Lampsockel-problemet är nu utbytt mot betydligt mer komplexa problem. Ett återkommande exempel hos Purvanova är Boeings utveckling av en ny raketmotor (Slice) där samarbetet i princip enbart utfördes av olika teams på distans med, enligt rapporterna, mycket gott resultat. Det går alltså att bygga raketer utan att träffas. Det kan vara bra att veta i Corona-tider.

Boeingfallet illustrerar också ett centralt resultat i Purvanovas översikt: utfallet i studier av autentiska fall, dvs grupper som faktiskt arbetar virtuellt, är genomgående mycket mer positivt än utfallet i experimentella labb-studierna där de två villkoren för samarbete jämförts.

En slutsats Purvanova drar är att labb-studierna inte i tillräckligt stor utsträckning kunnat efterlikna de villkor som gäller i den verkliga världen. För att förstå skillnaderna i utfall med de två olika metoderna är två begrepp viktiga: tid och engagemang. Experimentella studier pågår överlag kortare tid än de verkliga projekt som studerats. Deltagarna i experimenten kan inte heller antas ha samma engagemang och motivation som de medarbetare på företag som faktiskt måste arbeta under distansvillkoret. Vi får anledning att återkomma till tidsfaktorn nedan.

Värderingen, uttryckt som graden av nöjdhet med arbetsformerna, är dock fortsatt densamma som på 1970-talet: om folk får välja väljer de genomgångende att (sam)arbeta ansikte mot ansikte.  Ingen experimentell studie i Purvanovas genomgång visar på högre grad av nöjdhet med virtuellt arbete än vid ansikte mot ansikte. I vissa av fallstudierna gjordes intervjuer om vilka Purvanova säger:  ”Published interviews with virtual team members inevitably and probably unsurprisingly reveal that humans prefer the human touch afforded by face-to-face communication” (Purvanova, 2014).

Men vad ligger egentligen i “the human touch” och hur skapas den i ansikte mot ansikte samtal?

En viktig del av det mänskliga kan handla om tillit eller förtroende till andra. Genomgående visar forskningen att detta är svårare att uppnå på distans, oavsett teknik, än vid ansikte mot ansikte kommunikation. I en ofta citerad studie av Bos och kollegor (2002) jämfördes hur förtroende mellan gruppmedlemmar utvecklades under olika arbetsformer varav tre skedde på distans via textchat, audiosystem eller audio-video system och ett innebar arbete ansikte mot ansikte. Studien visade tydligt att textchat var sämst för att bygga förtroende och ansikte mot ansikte var bäst. Till författarnas förvåning fann man dock inga stora skillnader mellan audiosystemet och audio-video systemet. Att se de andra verkar alltså inte hjälpa. Varför?

En möjlighet är att intensiteten eller engagemanget i all teknikmedierad kommunikation inte ger tillräckligt mycket information eller inte de nödvändiga signalerna som krävs för att skapa ett högt förtroende mellan deltagarna. Det kan i sin tur bero på att samtal inte är tillräckligt mycket ”samtal” utan mer ”sam-tal” när det genomförs on-line.

Samtalsforskningen har över lång tid visat att i jämförelse med ansikte mot ansikte präglas samtal i videokonferenser av färre yttranden per tidsenhet, i genomsnitt längre tid per yttrande, färre överlappningar och färre medvetna avbrott av någon annans tal. Videokonferenssamtal liknar på så vis mer föredrag, eller monologer i en dialogal ordning, och uppfattas därför också som mer formella (jmfr t ex Sellen, 1995). Det är inte säkert att det är en bra grund för att bygga tillit.

Men flera studier har också visat på en tillvänjningsfaktor över tid. Ju längre de teknikmedierade samtalen pågår, desto mindre blir skillnaderna gentemot ansikte mot ansikte samtalen. I en studie med 22 arbetsgrupper varav hälften arbetade via videokonferens och hälften ansikte mot ansikte, visade van der Kleij et al., (2009) att redan efter par veckor så började skillnaderna i samtalsbeteende försvinna mellan de två villkoren och vid slutet av undersökningen hade de helt försvunnit. Det gällde samtliga samtalsvariabler som mättes inklusive överlappningar och avbrott av annan talare. Författarna konkluderar att: “This implies that video-teleconferencing groups are able to adapt to their given communication environment and that possible problems in the regulation of conversation are, to some extent, compensated for”.

Implikationerna av den här forskningen för LU Futura kan te sig något paradoxala. Antingen så slutar vi med samtal via videokonferens så snart det går eller så fortsätter vi riktigt länge för att anpassa oss maximalt till det nya formatet. För min egen del är det valet mycket enkelt. 

 

Referenser

Baskerville, R., & Nandhakumar, J. (2007). Activating and perpetuating virtual teams: Now that we’re mobile, where do we go?. IEEE transactions on professional communication50(1), 17-34.

Bos, N., Olson, J., Gergle, D., Olson, G. & Wright, Z. 2002 Effects of four computer-mediated communications channels on trust development In Proceedings of Conference on Human Factors in Computing Systems (CHI) 2002 (Minneapolis MN, April 2002, ACM Press) pp. 135 – 140.

Ricoeur, P. (1955) La parole est mon royaume », Esprit, 23, 2, février 1955, p. 192-205.

Purvanova, R. K. (2014). Face-to-face versus virtual teams: What have we really learned?. The Psychologist-Manager Journal17(1), 2.

Sellen, A. J. (1995). Remote conversations: The effects of mediating talk with technology. Human-computer interaction10(4), 401-444.

van der Kleij, R., Paashuis, R., & Schraagen, J. M. (2005). On the passage of time: Temporal differences in video-mediated and face-to-face interaction. International Journal of Human-Computer Studies62(4), 521-542.

Walther, J. B., & Parks, M. R. (2002). Cues filtered out, cues filtered in. Handbook of interpersonal communication3, 529-563.

Williams, E. (1977). Experimental comparisons of face-to-face and mediated communication: A review. Psychological Bulletin84(5), 963.

 

maj 18, 2020

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Bloggstafett #1: Om tid, processer och integrativa samtal

LU Futura sätter här igång en bloggstafett, där fokus ligger på vår egen arbetsmetod. En utgångspunkt är att det mot bakgrund av Coronapandemin kan finnas en möjlighet att få korn på Futuras arbetsformer just på grund av att arbetet inte är ”business as usual”. När normaliteten bryts blir den plötsligt synlig, rutinen avtecknar sig mot det extraordinära. Först ut är Marie Cronqvist, biträdande verksamhetsledare för LU Futura.

***

Våren 2020 har redan gått till historien. För oss i akademin har den pågående pandemin satt mycken aktivitet på paus. Konferenser, workshops och andra arrangemang har ställts in eller skjutits på framtiden. Arbetsformer har också snabbt förändrats. Möten online har ersatt fysiska möten i takt med att universitetsanställda portas från sina arbetsplatser. Akutomläggningen till onlineundervisning har medfört stora utmaningar när det gäller kontakten mellan studenter och lärare.

Vad har situationen inneburit för oss i Futura? Arbetet pågår oförtrutet, men knappast som vanligt. I normala fall möts Futura varannan tisdag under en lång eftermiddag på Pufendorfinstitutet, från lunch fram till arbetsdagens slut kl 17. Däremellan sker verksamheten i mindre grupper och kontinuerligt på vår digitala mötesplattform. Under våra fysiska möten på tisdagarna finns förvisso punkter på dagordningen, såsom avstämningar kring pågående projekt och dagsaktuella frågor, men lejonparten av tiden ägnas det förutsättningslösa samtalet om angelägna och gränsöverskridande framtidsfrågor. Detta sker nästan alltid i helgrupp, eftersom det stora värdet med Futura – det öppna och vindlande tvärvetenskapliga samtalet – annars går förlorat.

När vi nu plötsligt endast träffas online, och de små frimärkena på skärmen ersatt personer av kött och blod, så tycks något också ske med diskussionens, idéernas och samtalets karaktär. Förmodligen är det oundvikligt och inte heller alltid nödvändigtvis negativt. Att Zoom, Teams och liknande mjukvaror kan vara utmärkta verktyg vid beslutsmöten av olika slag är uppenbart. Vissa möten kan bli långt bättre om de hålls på nätet, bland annat eftersom makten kan fördelas mer horisontellt, samtliga deltagare är inställda på ett kort och effektivt möte, och inläggen tenderar vara mer planerade och fokuserade. Även Futuras diskussioner tenderar att vara mer resultatfokuserade då de äger rum online, medan våra vanliga diskussionseftermiddagar utgör en arena som är mer lik det högre forskarseminariet.

I forskarseminariet existerar det ofta en struktur, men den tillåts vara flexibel och delvis oförutbestämd. Samtalet får lov att ta tid, och avsaknaden av målstyrning gör att resultaten blir annorlunda. När jag tillsammans med en kollega från CTR Alexander Maurits för några år sedan drev det högskolepedagogiska projektet ”Det goda seminariet” och i samband med detta fick möjlighet att besöka många institutioner och samla goda exempel, så var just detta med tid för och respekt för processen en av de viktigaste kvardröjande insikterna. Insikten går helt i linje med Pufendorfinstitutets verksamhet, där en grundpelare är att detaljerade krav på slutprodukter (deliverables) oftast verkar direkt hämmande på intellektuell kreativitet och spänst. Ett alltför uttalat fokus på slutprodukten tillåter inga nya oväntade dörrar att öppnas på vägen. Det motarbetar också integrativa samtal eftersom deltagarna tenderar att retirera tillbaka in i sin egen disciplin för att få “rätt” sorts publiceringar.

Under min tid i akademin har jag haft lyckan och möjligheten att skaffa mig ganska omfattande tvärvetenskapliga erfarenheter, bland annat som postdok vid Forskningspolitiska institutet, som deltagare i programmet Academic Traineeship, som årsboksredaktör för Riksbankens Jubileumsfond, som verksam vid den tvärfakultära Institutionen för kommunikation och medier (KOM), och nu senast som en av verksamhetsledarna för LU Futura vid Pufendorf. Dessa miljöer har alla påmint mig om förvånande stora likheter mellan olika delar av universitetet, men också de grundläggande skillnader som ändå existerar – och måste existera. Ibland upplever vi dessa skillnader som mer problematiska och akuta om vi står organisatoriskt nära varandra. Amerikanen Michael O’Rourke, som tillsammans med kollegor vid Michigan State University utarbetat en modell för interdisciplinära projekt som de kallar The Toolbox Dialogue Initiative, menar att utmaningen för alla transdisciplinära samtal är något han kallar för icke erkända skillnader (unacknowledged differences). Bör de läggas i dagen, och i så fall hur? Och efter detta erkännande, hur kommer man vidare? Jag tror att svaret ligger i integrativa samtal och att Futura är på god väg att arbeta fram en metod för att få dem till stånd.

Futura-bollar i luften 2020. Foto: Marie Cronqvist

Denna bloggstafett är ett försök att sätta ord på denna metod. Som tur är handlar det om en arbetsmetod vi hade möjlighet att grundlägga före Coronakrisen och som vi – åtminstone i viss utsträckning och med viss ansträngning – tillämpar under rådande extraordinära omständigheter. Men framtidens Futuraseminarier och diskussioner håller jag personligen gärna under våra tisdagseftermiddagar på Pufendorf.

Avslutningsvis, till vår pågående diskussion om Futuras arbetsmetod är mitt bidrag följande:

Obruten tid för öppna diskussioner i seminarieform

Fysiska möten

Fokus på integrativa samtal

Identifiering av icke erkända skillnader

Resultatfokus utan målstyrning

 

/Marie Cronqvist, bitr verksamhetsledare för LU Futura, docent i historia, lektor i journalistik och mediehistoria vid Institutionen för kommunikation och medier

 

Vidare läsning:

Marie Cronqvist & Alexander Maurits, Det goda seminariet: Forskarseminariet som lärandemiljö och kollektivt rum, Stockholm/Göteborg: Makadam, 2016.

Michael O’Rourke m fl, M.; “On the nature of cross-disciplinary integration: A philosophical framework“. Studies in History and Philosophy of Biol & Biomed Sci, [s. l.], v. 56, s. 62–70, 2016.

maj 16, 2020

Inlägget postades i

LU Futuras arbetsmetoder

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Futurasamtal #6: Om Brexits konsekvenser för Sverige och regionen

Den 6e mars, precis innan det mesta i samhället ställdes in och kom att handla om Corona-viruset, höll LU Futura sitt sjätte Futurasamtal. Den här gången om Brexit.
Samtalet spelades in och går att lyssna på som poddcast
Frågorna som diskuterades tillsammans med samtalsledaren Maria Stanfors handlade om hur Sverige och regionen ska hantera att Storbritannien, en av våra viktigaste exportmarknader, nu lämnar unionen.
Storbritannien är ju det enda större EU-land som liksom Sverige stått utanför eurosamarbetet. I och med Brexit förändras balansen inom EU, bland annat vad gäller politik och handel. Utträdet innebär också att EU förlorar en kunskapsnation med stor betydelse för svensk arbetskraft, samt för utbildning och forskning.
Vilka nya handelsströmmar kommer Storbritanniens utträde att föra med sig? Hur påverkas Sverige vad gäller arbetskraft och kunskap? Och hur berör det vår  region?

I panelen:
Martin Åström, policy officer vid EU-kommissionens Task Force for relations with the United Kingdom
Fredrik Sjöholm, professor i nationalekonomi vid Lunds universitet och expert bl.a. på effekter av förändrad handel
Per Tryding, vd Sydsvenska Handelskammaren

Samtalsledaren  Maria Stanfors är förutom medlem i LU Futura även professor i ekonomisk historia. Deltog på plats i Pufendorfinstitutets vackra lokaler gjorde, förutom LU Futuras medlemmar, inbjudna forskare, näringsliv och andra intresserade av frågan.

april 6, 2020

Inlägget postades i

Futurasamtal

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Futurasamtal#5: om markanvändning, biologisk mångfald och klimatförändringar– ur ett skånskt perspektiv

fält med traktor

Under året har globala rapporter pekat ut jordbruket som en starkt bidragande orsak till både minskad biologisk mångfald och klimatförändringar. Gäller detta även för svenskt jordbruk? Och vad kan man i så fall göra åt det? Intresset var stort när LU Futura, tillsammans med samverkansinitiativet LU Land och universitetets klimatcentrum, CEC, bjöd till Futurasamtal. I publiken satt skånska markägare, beslutsfattare och andra sakkunniga.

Markku Rummukainen, medlem i LU Futura och professor i klimatologi, inledde samtalet med att presentera det grundläggande problemet:
– Vi brukar redan idag 70 procent av den isfria jordytan och mycket av användningen sker på ett ohållbart sätt, slog han fast.

Klimatförändringarna och ohållbar exploatering av mark och vatten har lett till att mellan 0,5 och 1 miljon av jordens 8 miljoner arter riskerar att utrotas. Det i sin tur bidrar till att ekosystemtjänsterna – det vill säga all den användning människan har av naturen och som bidrar till vår välfärd och livskvalitet – urholkas.

Dessutom finns ett stort problem med matsvinn; minst 25 procent av den mat som produceras idag går till spillo.

Henrik Smith, professor vid Centrum för miljö- och klimatforskning (CEC) och expert på biologisk mångfald, satte de globala rapporterna i ett regionalt perspektiv.
– Man tror ofta att utdöendet av arter kommer att ske någon annanstans. Så är det inte. Vi påverkas här och nu, sa han och visade bilder på hur antalet fåglar i jordbrukslandskap har minskat dramatiskt sedan 1990-talet.

Henrik Smith pekade också på den potentiella konflikt som finns mellan att motverka klimatförändringar och bevarandet av arter.  Klimatförändringarna kan innebära krav på ökad inhemsk produktion, och en intensifiering av jordbruket kan i sin tur leda till minskad biologisk mångfald.

Lösningen, menade han, bör ligga i ekologisk intensifiering, det vill säga att man tar hänsyn till och använder sig av den biologiska mångfalden och de ekosystemtjänster den kan bidra med när man brukar jorden.

Se Henrik Smiths presentation

Linda-Maria Dimitrova Mårtensson, docent i odlingssystemsekologi vid SLU, forskar bland annat om perenna grödor. Hon berättade om hennes och andra forskares försök att odla den veteliknande sädesarten Kernza.

En vinst med satsningen på perenna grödor är att de minskar jordbrukets klimatpåverkan. De har också en positiv inverkan på jordens bördighet.

Se Linda-Maria Dimitrova Mårtenssons presentation

Inbjuden talare vid dialogmötet var även jordbrukaren Lena Åsheim, ledamot i LRFs riksförbundsstyrelse och ordförande i SLF, Stiftelsen Lantbruksforskning.

Hon framhöll att Sveriges bönder som regel är mycket bra på att producera hållbart och tyckte att den debatt om ”bondeskam” som uppstod när de internationella rapporterna om markanvändning släpptes var olycklig och missvisande. (Se Jordbruksverkets generaldirektör i SVD.)
– Vi vill öka den svenska produktionen och det rejält, på ett bra och hållbart sätt, sa hon.

Hon såg positivt på forskning om nya hållbara grödor men efterlyste en större förståelse för böndernas villkor och deras behov av lönsamhet. Hon hade gärna hört fler röster av beteendevetare och ekonomer i debatten om hållbart jordbruk.   

Se Lena Åsheims presentation

Efter presentationerna följde en paneldiskussion med publikfrågor.

Se här

november 22, 2019

Inlägget postades i

Futurasamtal Klimat

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Framtidsveckan 14–20 okt 2019

Vilken vecka!

Första framtidsveckan för Lunds universitet har just passerat. Den 14–20 oktober kunde allmänhet och universitetsfolk välja i ett digert program där forskare och inbjudna gäster diskuterade viktiga framtidsfrågor. Temat för årets vecka var omställningar – Vilka måste vi göra? Vilka vill vi göra? Och vilka vill vi helst slippa vara med om?

LU Futuras Martin Hansen ställer en framtidsfråga till invigningsdagens forskarpanel

Föreläsningar och paneldebatter avlöste varandra i Lund, Helsingborg och Malmö. Skissernas museum, Historiska museet, Botaniska trädgården och Vattenhallen bjöd in till visningar och program. För den som inte kunde komma eller inte fick plats i de fullbokade arrangemangen – eller som för den delen vill se och höra något igen – filmades ett antal evenemang (länk kommer här snart).

Vad har vi då lärt oss av årets Framtidsvecka? Det var naturligtvis omöjligt att gå på alla arrangemang. Men det blev tydligt att frågor om klimatomställningar, artificiell intelligens och  antibiotikaresistens drog till sig ett stort publikintresse liksom seminariet om framtidens arbetsliv med fokus på att arbeta betydligt högre upp i åldrarna. Den som lyssnade på Ljudmiljöcentrums föreläsning om ljuddesign som gör det möjligt för blinda idrottare att springa utan ledsagare fick inblickar i hur framtida rum kan skapas. Och den som undrade över vad som doldes under rubriken ”Framtidens lärande – det porösa universitetet” fick hjälp av tre enastående operaimprovisatörer och en fenomenal pianist i att fundera över vad improvisation kan innebära för en lärandeprocess.

Operaimprovisatörerna sjunger om framtidens lärande vid universitetet

Under måndagseftermiddagen handlade två intressanta och välbesökta seminarier om vem som kommer att bestämma i framtiden. På Palaestra hölls ett seminarium om artificiell intelligens, där en rad forskare från olika discipliner, samtliga knutna till det mycket aktiva AI-nätverket vid Lunds Universitet, beskrev robotiseringens och automatiseringens betydelser för deras respektive områden. Kommer våra framtida politiker och opinionsbildare att vara robotar och vad innebär detta för demokratin? Vilka möjligheter, faror och omställningar finns när det gäller användandet av AI inom vården?

Ginna Lindberg pratade om Trumps USA under måndagseftermiddagens panel om globala maktförskjutningar

Det andra större måndagsseminariet ägde rum i Edens hörsal och handlade om global politik och maktförskjutningar. Forskare och experter på olika länder och världsregioner – USA, Ryssland, Mellanöstern, Kina och EU – bidrog med insikter och funderingar om vart världen är på väg. Hoppfullheten lyste med sin frånvaro, men vissa panellister var dystrare än andra. Särskilt mörka bilder gavs av Ekots utrikeschef Ginna Lindberg, som talade om Trumps USA, och av lundahistorikern Klas-Göran Karlsson, som pratade om Putins Ryssland. Vi som besökte detta seminarium, bland oss glädjande nog väldigt många studenter, gick därifrån lite oroligare men också mycket klokare.

Under fredagslunchen samtalade historikern Björn Lundberg med idéhistorikern Thomas Kaiserfeld och ekonomhistorikern Astrid Kander på Stadsbiblioteket. Temat var ”Historiska omställningar” och samtalet (som kan lyssnas på i efterhand i podden HT-samtal) kom att kretsa kring industriella revolutionen och tekniska, ekonomiska och framför allt energirelaterade omställningar i det förflutna. Vilka lärdomar kan utvinnas av dem? Kanske bland annat att ”medvindsförändringar” är lätta att genomföra medan ”motvindsförändringar” kräver uppoffringar. Att avstå med utgångspunkt från en hög standard är svårt nog, men hur kan vi kräva att andra, fattiga, människor ska avstå från en utveckling som vi i västvärlden redan har haft? Och med tanke på samtidens dystra framtidsförutsägelser, finns det ett behov av att återerövra framtiden, ”reclaim the future”?

Per Svensson modererade invigningsdagens panel på temat “Omställningar”

Detta är bara några nedslag i allt spännande som erbjöds under Framtidsveckan. Veckan invigdes av rektor Torbjörn von Schantz och LU Futuras Marie Cronqvist, och följdes av ett panelsamtal på temat Omställningar ledd av Per Svensson, politisk redaktör på DN. Panelen vände och vred på frågor som om det är möjligt för forskningen att ta fram rationella underlag för nödvändiga omställningar och om forskarens roll i förhållande till politiken. Trots att framtiden alltid måste vara oviss menade paneldeltagarna att underlag går att leverera och måste levereras från forskare till beslutfattare.

Hanna Voog ledde avslutningsdagens paneldiskussioner

Framtidsveckan avrundades på fredagseftermiddagen med annat panelsamtal. Under ledning av Hanna Voog, bibliotekarie och komiker, ställdes frågan om det ens är möjligt att förutspå framtiden. Filmklipp från den legendariske och nyligen bortgångne Bengt Feldreichs program År 2000 – människan i morgondagens värld från 1969 bildade utgångspunkt för diskussionen. Avslutningsvis ställdes frågor insamlade från tidigare arrangemang under veckan och från den närvarande publiken till Futurateamets medlemmar – ett slags Fråga Lund i skepnad av Fråga Futura. Det kom att handla om huruvida det var bättre förr, om hur energi- och vattenförsörjning ska klaras, om hur gamla människor kan bli, om forskningens blinda fläckar eller om hur man ska berätta om klimatförändringar så att människor förstår.

En reflexion som kan göras om budskapen från Framtidsveckan i sin helhet är att trots många och svåra problem att lösa och stundtals dystra framtidsperspektiv fanns en tilltro hos forskarna om lösningar och möjligheter. Några enkla utvägar skisserades inte. Förändringar och omställningar krävs av oss alla och den mänskliga förmågan till anpassning kommer att sättas på prov. Men som det stod i programbladet för Framtidsveckan 2019: Omställningar är det möjligas konst!

Vi i LU Futura vill ge en särskild guldstjärna till Louise Pierce, Cecilia Schubert och deras skickliga team på Sektionen Kommunikation, som samordnade alla aktiviteter under Framtidsveckan!

oktober 28, 2019

Inlägget postades i

Framtidsveckan

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Rekordstort intresse för föreläsningsserien om framtidens arbetsliv

Digitaliseringen gör – tvärtemot vad som sägs – inte arbetsmarknaden mer polariserad. Och ett livslångt lärande måste bli verklighet – med bibehållen inkomst under studieperioderna. Det var några budskap som publiken fick med sig hem efter LU Futuras inledande föreläsning i föreläsningsserien Framtidens arbetsliv. Första tillfället handlade om digitaliseringen av arbetslivet och i publiken satt framför allt chefer, fackliga företrädare, HR-personal, forskare och andra som av olika anledningar ville framtidsspana.

Först ut att tala var professorn i datavetenskap Per Runesson som nämnde tre kardinalfel som är gemensamma för många digitaliseringsprojekt som misslyckas; att man lägger fokus på It-systemen istället för på arbetet och organisationen, att det införs stordrifts- och standardlösningar som inte är anpassade till användaren och att alltför många arbetsuppgifter läggs på sällananvändare, vilket leder till stress och ineffektivitet istället för tvärtom.

– Vi lägger på massor med små arbetsuppgifter på många personer vilket blir en distraktion som vi kanske inte märker förrän personen har gått in i väggen, säger han. Dessutom kommer vi att tappa den administrativa professionen om vi inte stoppar detta.

Susanne Ackum nationalekonom och verksam vid tankesmedjan Fores talade om hur vi kan bejaka och underlätta för den strukturomvandling som digitaliseringen innebär.
Hon påpekade att forskning och beprövad erfarenhet talar för att det tar 30-40 år att anpassa sig till stora nya teknikskiften. Varför just 30-40 år, frågade hon sig själv. Och hon satt även inne på svaret:

– Jo, för då har de gamla cheferna bytts ut!

En skillnad på dagens strukturomvandling jämfört med tidigare strukturomvandlingar är att en universitetsutbildning inte längre innebär en försäkring för att arbetstagaren kommer att ha en lyckosam karriär.

– Det krävs ett livslångt lärande, på riktigt, underströk hon. Och vi måste rigga våra system för detta. Bland annat krävs att man måste kunna räkna med en inkomst även under omställningsperioden.

Det måste också bli lättare att vidareutbilda sig:

– Det ska inte behöva ta flera år. Universiteten måste bli bättre på att ge kortare kurser och fånga upp vad näringslivet behöver.

En annan föreläsare, sociologiprofessorn Mikael Tåhlin från Stockholms universitet, talade om hur jobbstrukturen förändrats i Sverige. Han slog hål på en myt, nämligen att vi går mot en mer polariserad arbetsmarknad med kvalificerade respektive okvalificerade jobb.

– Man brukar säga att mellanskiktet på arbetsmarknaden kommer att försvinna, sa han. Men då har man bara tittat på vilka lönenivåer som arbetstagarna har, inte på hur kvalificerade arbetena är.

Polariseringsmyten tar alltså inte hänsyn könslönegapet, det vill säga att traditionellt kvinnliga yrken har lägre lön än de traditionellt manliga. Och digitaliseringen för med sig att alltfler män arbetar inom den traditionellt kvinnliga omsorgssektorn.

-För att underlätta för den strukturomvandling som digitaliseringen innebär är det ett viktigt budskap att dessa yrken är mer utvecklande och kvalificerade än vad lönen visar, säger Mikael Thålin. Inget är vunnet med att tala om polarisering. Då indikerar man att det är riktigt dåliga jobba som männen är på väg till.

Sist ut bland talarna var Samuel Engblom, samhällspolitisk chef vid TCO. Han ville tona ner diskursen om de snabba förändringarna på arbetsmarknaden och istället betona att mycket faktiskt är sig likt vad gäller anställningsformerna. Visstidsanställningar har inte blivit vanligare, visade han. Däremot har de ändrat form något.

-Om vi ska tala om en GIG-ekonomi* så upprätthålls den framför allt av kvinnor inom serviceyrken och hemtjänst, säger han och fortsätter:

-Fortfarande är tillsvidareanställning på heltid den dominerande formen för anlitande av arbetskraft. Varför det förhåller sig på det viset skulle jag vilja se forskning om.

Föreläsningen Digitalisering av arbetslivet – utmaningar och möjligheter var den första i tankesmedjan LU Futuras föreläsningsserie om framtidens arbetsliv. Övriga två föreläsningar äger rum den 16 oktober respektive 6 november och går under rubrikerna Längre arbetsliv – för vem och på vilka villkor? Samt Språk och kommunikation i framtidens arbetsliv

*Gig-ekonomi: ett begrepp som hänvisar till att fasta anställningar ersätts av tillfälliga ”gig”, eller frilansande.

oktober 11, 2019

Inlägget postades i

Framtidens arbetsliv

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Futurasamtal#4: Vad vinner vi på att införa språktest för medborgarskap?

Den frågan vändes det ut och in på vid ett LU Futura-samtal i slutet av augusti. I publiken satt forskare, språklärare, politiker och intresserad allmänhet för att diskutera vad högre krav på medborgarskap kan leda till.

Se Futurasamtalet i sin helhet

Tre inbjudna talare inledde samtalet ned korta föredrag om sin forskning kring ämnet.

Först ut var Kenneth Hyltenstam, professor emeritus i tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet. Efter genomgång av andras och egen forskning på området framgick att varken piska eller morot gjorde nämnvärd skillnad i hur snabbt man lär sig ett nytt språk. Däremot finns politiska poänger att vinna på att ställa krav på språktest.

– Tre av fyra svenskar är positiva till språktest, säger Kenneth Hyltenstam. 

Nästa talare var Anna Tegunimataka, ekonomhistoriker från Lund som jämförde Sveriges mer liberala lagstiftning med den mer hårdare och mer kravfyllda danska. Hon besvarade i sitt föredrag frågan om vilka som blir medborgare i Danmark respektive Sverige samt vad ett medborgarskap har för effekt för den enskilde på arbetsmarknaden. 

Sammanfattningsvis kan sägas att det finns stora skillnader mellan de båda länderna i hur många och vilka som blir medborgare. Men när det kommer till frågan om effekter av medborgarskapet på arbetsmarknaden finns inga skillnader. 

– Man hade kunnat förvänta sig att danskarnas högre krav på medborgarskap skulle innebära en större skjuts in på arbetsmarknaden i Danmark än i Sverige. Men någon sådan skillnad fann vi inte, säger Anna Tegunimataka. Däremot noterade vi att i båda länderna fick invandrare från Asien och Afrika, en skjuts i inkomstutvecklingen efter de att de fått medborgarskap.

 Från Malmö universitet kom Christian Fernandez, statsvetare som forskar om medborgarskap och mångkulturalism. Han menar att det faktum att Sverige nu talar om att införa språktest för medborgarskap är en del av en större utveckling som tog fart i slutet av 90-talet. Holland var först ut men sedan följde flera länder i rask takt.

– Frågan är kanske Sverige har varit så sent med att haka på, säger Christian Fernandez, som menar att den rådande uppfattningen i Sverige har länge varit att integration funkar bäst när den är frivillig och flexibel.

 

 

september 9, 2019

Inlägget postades i

Futurasamtal Språk och kommunikation

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

LU Futura i Oxford

Oxford

Det är inte helt enkelt att avgöra vad som är en universitetsanknuten akademisk tankesmedja. Som vi har skrivit tidigare på bloggen ägnar en sådan sig inte åt den politiska opinionsbildning som vanligtvis tillskrivs tankesmedjor, men vi är fortfarande intresserade av att påverka det omkringliggande samhället. LU Futura är inget forskningsprojekt, men vi är intresserade av den allra senaste kunskapen och utvecklingen. Inte heller är vi en styr- eller ledningsgrupp, men vi är intresserade av att samverka och förankra vårt arbete i verksamheten. Lägg också till att vi är intresserade av framtiden, ett område som nästan per definition omfattar hög osäkerhet, och uppgiften att hitta sin roll blir uppenbart svår. Men LU Futura skyggar inte undan från en utmaning, så under några dagar i mars reste hela tankesmedjan till det vackra Oxford för att se hur andra ledande universitet arbetar med framtidsfrågor och för att lära oss av våra systerorganisationer vid University of Oxford.

En akademisk tankesmedja som fokuserar på framtiden är något sällsynt men det finns flera framstående centra och institut på temat som är mer eller mindre integrerade i en universitetsstruktur. Vid Oxfords universitet besökte vi tre organisationer som allihopa arbetade med framtidsfrågor: Först träffade vi The Oxford Research Centre in the Humanities (TORCH), en fakultetsövergripande verksamhet inom den humanistiska fakulteten som tjänar till att fungera som ett verktyg för samverkan bland de många olika inriktningar och forskningsprojekt i fakultetsstrukturen som kombinerar framtidsfrågor med humaniora. Även om deras perspektiv är begränsat till humaniora går det att se mycket av vad vi strävar efter i deras roll som medlare och facilitator av framtidsforskning. Därefter besökte vi Future of Humanity Institute (FHI), ett institut med ett stort fokus på att utforska konsekvenserna av dagens teknik och forskning, och deras bäring på framtiden. De inspirerade med sin stora öppenhet inför att sammanfoga olika discipliner under ett tak och på så sätt få både den vassaste spets och största möjliga kompetens. Det tredje och sista besöket var hos Oxford Martin School, en plattform som specialiserar sig på att inrätta och stötta tvärdisciplinära forskningsgrupper som inte faller inom den vanliga sfären för forskning. På många sätt liknade de vårt eget Pufendorfinstitut (om än med en mycket större budget) och lärde oss om vikten av att samverka väl med sitt universitet.

Det finns alltså en myriad av olika profiler och inriktningar, men vi kan alla sitta lugnt ned i båten för LU Futura är inte sämre än att vi kan plocka russinen ur kakan. Vad som följer är tre övergripande lärdomar som vi tar med oss från Oxford:

  • Alla framgångsrika, akademiska organisationer som tar sig an framtiden måste vara sitt universitet nära, ända ut i kapillärerna. Detta kunde inte vara mera sant för en tankesmedja som har mindre med att koordinera enskilda forskningsgrupper att göra och mera med att producera idéer och sammanlänka initiativ. Det är fullständigt nödvändigt att förstå att allting sker på universitetet och många gånger finns forskningen, idéerna och personerna redan där – vi har bara inte medel eller förmåga att se dem. Den insikten leder oss in på nästa lärdom.
  • En akademisk tankesmedja har alla möjligheter att fylla ett tomrum. Om universitetet är ett rum redan fyllt till bredden med idéer och initiativ om framtiden kan LU Futura vara de som öppnar upp dörren in till förverkligande. TORCH och Oxford Martin School har insett vad det betyder att främja oortodoxa sammanslutningar över fakultetsgränserna såväl som att våga tillåta finansiering och stöd utanför de vanliga strukturerna. Inte längre tyngda av att tvinga in ett projekt i ett etablerat ramverk och med förtroende för att LU Futura bistår med ett klimat karaktäriserat av högt i tak och stöd kommer vi att utforska frågeställningar som tidigare bara var drömmar.
  • Slutligen så visade Oxford att LU Futura är något nytt och kan bli världsunikt, för vi har minst två förutsättningar som ingen av de tidigare nämnda organisationerna har: vi är inte begränsade till en fakultet eller ett område av framtiden och vi har fria tyglar att införliva både utbildning och verksamhet i vårt uppdrag. LU Futura har alla förutsättningar att utforska även mera lokala frågor som berör universitetet och bidra till att flytta in ett framtidsperspektiv i allt från vad det innebär att undervisa för framtiden till hur universitetet kan organiseras för att främja bättre och starkare utbyten.

Det här är bara tre intressanta tankar som vi tog med oss från Oxford. Utöver lärdomar hade vi också en god möjlighet att lära känna varandra bättre och nu mer än någonsin ser vi fram emot att fortsätta arbetet med att utveckla en tankesmedja värdig samhället, Lunds universitet och framtiden.

/Martin Hansen, studeranderepresentant i LU Futura
     

(En närmare presentation av Martin finns här.)

april 3, 2019

Inlägget postades i

Reseberättelser

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Futurasamtal #2 och #3. Rundabordssamtal om klimatfrågan

Under våren anordnades Futurasamtal om klimat med två olika tidningsredaktioner – Dagens Nyheter och Sydsvenska dagbladet. Nedan ett referat från första tillfället, den 7 mars på DN-redaktionen.

Häromdagen anordnade vi ett rundabordssamtal om klimat tillsammans med ett 25-tal journalister, ledarskribenter och nyhetsredaktörer. I grunden låg tanken om att klimatfrågan borde integreras i all journalistik; från vetenskapssidorna till ekonomi-, nyhets-, sport-, kultur- och ledarsidorna.

Idén till samtalet väcktes när vi presenterade LU Futura för Lunds universitets kulturråd där Per Svensson från DNs ledarredaktion är en av deltagarna.

Från Lunds universitet deltog sex forskare. Bland dessa Johannes Stripple från LU Futura som dessutom fungerade som samtalsledare.

Så här lade samtalet upp:
Markku Rummukainen, professor i klimatologi, och deltagare LU Futura inledde med att tala om den övergripande problemsituationen. Hur ser klimatförändringarna ut? Vad kan klimatmodellerna förutspå och hur ser olika framtidsscenarier ut? Och hur ser arbetet ut i FNs klimatpanel, där Markku Rummukainen själv deltar.   

Därefter ledde Lars J Nilsson, professor i miljö- och energisystem, in samtalet på hur lösningarna kan se ut och vilka systemförändringar som behövs. Att vi måste sluta använda fossila bränslen råder det inget tvivel om, frågan är hur omställningen ska gå till. Lars J Nilsson påpekade att vi lyckats göra stora förändringar tidigare och att det inte fanns någon anledning att tro att vi inte skulle göra det igen. Han pekade på införandet av kärnkraft och fjärrvärme, enorma investeringar och systemförändringar som man lyckades genomföra under en period av tio år. 

Livsmedelsindustrin är också en viktig del av lösningen menade samtliga forskare. Att äta mindre kött exempelvis borde inte vara något problem. Lars J Nilsson påpekade att vi på 70–80-talen i Sverige åt hälften så mycket kött som vi gör idag, så det finns ingen anledning att tro att vi inte skulle kunna lägga om vår diet igen, menade han.

Statsvetarna Roger Hildingsson och Johannes Stripple talade om det klimatpolitiska läget och om för- och nackdelar med individualiseringen av klimatfrågan, nationalekonomen Fredrik NG Andersson om en klimatvänlig omställning av ekonomin och Cecilia Holm, professor i molekylär cellbiologi,(LU Futura) talade om den täta kopplingen mellan mat, klimat och hälsa som har blivit allt mer uppenbar. Hon kommenterade två stora rapporter som nyligen gjorts på temat.

Det blev ett mycket intressant samtal med många spännande frågor – om geoengineering, höghastighetståg, Falsterbonäsets framtid, problemet med att ”klimatskamma” och varför frågorna klimatskepticism, kvinnoförakt och främlingsfientlighet verkar hitta grogrund i samma politiska läger.

Roligt att notera såväl forskarnas som journalisternas stora intresse för kunskapsutbytet. Ett levande samtal mellan akademi och media är viktigt. Vi ser fram emot många fler.

 

Upplägget för Futurasamtalet på Sydsvenskan den 10e juni var liknande med några justeringar i vilka forskare som deltog: 
Markku Rummukainen, professor i klimatologi , Max Åhman, forskare miljö och energisystem.  Johannes Stripple, statsvetare samt Fredrik NG Andersson, docent i nationalekonomi.   
 

mars 11, 2019

Inlägget postades i

Futurasamtal

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Framtidsfrågor får en egen vecka

Häromdagen fattade rektor beslut om att en Framtidsvecka ska bli ett årligt inslag i universitetets publika verksamhet. 350-årsjubileets vetenskapsveckor blev en positiv erfarenhet och det är med dessa i åtanke som universitetet nu ska samlas till en ny gemensam populärvetenskaplig vecka. I år infaller veckan den 14- 20 oktober. Då kommer det att bjudas till paneldebatter, föredrag, rundabordssamtal mm med framtiden i siktet. Målgruppen är, precis som under jubileets vetenskapsveckor, allmänhet, studenter och anställda. 

Varje framtidsvecka ska ha ett undertema. I år blir detta:

Omställningar – Vilka måste vi göra? Vilka vill vi göra? Och vilka vill vi helst slippa vara med om?

LU Futura deltar inte bara med programpunkter utan också i själva redaktionsarbetet. Den 26 mars har vi vårt första redaktionsmöte tillsammans med Carin Nilsson från Samverkansinitiativen, Ann-Katrin Bäcklund från Pufendorf, vice rektor Bo Arhén samt Patrik Amsellem från Skissernas. Tills dess hoppas att vi att vi fått in bidrag från samtliga fakulteter. Vi ser fram emot programpunkter om omställningar som det redan idag talas mycket om – exempelvis om energi, klimat eller arbetsmarknad. Men vi hoppas också på programpunkter från oväntat håll. Det kan handla om omställningar som är potentiella, omvälvande eller osynliga. Eller historiska – vilka omställningar har gjorts genom historien och vad lär dem oss idag?

Läs mer här

mars 9, 2019

Inlägget postades i

Framtidsveckan

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Framtidens språk – vilka är hotade och vilka är på frammarsch?

2019 är det internationella året för hotade ursprungsspråk. Av världens 6-7000 språk riskerar nästan hälften att vara utdöda vid seklets slut. Men vad är det som gör att vissa språk hotas och att andra går framåt? Och vilka språk är på frammarsch i Sverige? Jag intervjuade språkforskarna Niclas Burenhult och Jonas Granfeldt (från LU Futura) och fick svar på många frågor, men inte alla. Bland annat hade jag velat veta mer om huruvida och i så fall på vilket sätt vi ser världen genom det språk vi talar. Betyder språket vi använder något för hur vi uppfattar världen?

Jonas Granfeldt säger att han tror att språket har ”viss betydelse” för hur vi ser på världen och att han gärna hade sett mer tvärvetenskaplig forskning med kognitionsforskare, beteendevetare och lingvister på det här området.
Jag håller med, det hade varit intressant. Läs intervjun här

 

mars 1, 2019

Inlägget postades i

Språk och kommunikation

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Äldre inlägg